| 24 Kapitlet |
1 | Varför har den Allsmäktige inga räfstetider i förvar? varför få hans vänner ej skåda hans hämndedagar? |
2 | Se, råmärken flyttar man undan, rövade hjordar driver man i bet; |
3 | de faderlösas åsna för man bort och tager änkans ko i pant. |
4 | Man tränger de fattiga undan från vägen, de betryckta i landet måste gömma sig med varandra. |
5 | Ja, såsom vildåsnor måste de leva i öknen; dit gå de och möda sig och söka något till täring; hedmarken är det bröd de hava åt sina barn. |
6 | På fältet få de till skörd vad boskap plägar äta, de hämta upp det sista i den ogudaktiges vingård. |
7 | Nakna ligga de om natten, berövade sina kläder; de hava intet att skyla sig med i kölden. |
8 | Av störtskurar från bergen genomdränkas de; de famna klippan, ty de äga ej annan tillflykt. |
9 | Den faderlöse slites från sin moders bröst, och den betryckte drabbas av utpantning. |
10 | Nakna måste de gå omkring, berövade sina kläder, hungrande nödgas de bära på kärvar. |
11 | Inom sina förtryckares murar måste de bereda olja, de få trampa vinpressar och därvid lida törst. |
12 | Utstötta ur människors samfund jämra de sig, ja, från dödsslagnas själar uppstiger ett rop. Men Gud aktar ej på vad förvänt som sker. |
13 | Andra hava blivit fiender till ljuset; de känna icke dess vägar och hålla sig ej på dess stigar. |
14 | Vid dagningen står mördaren upp för att dräpa den betryckte och fattige; och om natten gör han sig till tjuvars like. |
15 | Äktenskapsbrytarens öga spejar efter skymningen, han tänker: »Intet öga får känna igen mig», och sätter så ett täckelse framför sitt ansikte. |
16 | När det är mörkt, bryta sådana sig in i husen, men under dagen stänga de sig inne; ljuset vilja de icke veta av. |
17 | Ty det svarta mörkret räknas av dem alla såsom morgon, med mörkrets förskräckelser äro de ju förtrogna. |
18 | »Men hastigt», menen I, »ryckes en sådan bort av strömmen, förbannad bliver hans del i landet; till vingårdarna får han ej mer styra sina steg. |
19 | Såsom snövatten förtäres av torka och hetta, så förtär dödsriket den som har syndat. |
20 | Hans moders liv förgäter honom, maskar frossa på honom, ingen finnes, som bevarar hans minne; såsom ett träd brytes orättfärdigheten av. |
21 | Så går det, när någon plundrar den ofruktsamma, som intet föder, och när någon icke gör gott mot änkan.» |
22 | Ja, men han uppehåller ock våldsmännen genom sin kraft, de få stå upp, när de redan hade förlorat hoppet om livet; |
23 | han giver dem trygghet, så att de få vila, och hans ögon vaka över deras vägar. |
24 | När de hava stigit till sin höjd, beskäres dem en snar hädanfärd, de sjunka då ned och dö som alla andra; likasom axens toppar vissna de bort. |
25 | Är det ej så, vem vill då vederlägga mig, vem kan göra mina ord om intet? |