31 Kapitlet

 Ett förbund slöt jag med mina ögon: aldrig skulle jag skåda efter någon jungfru.

 Vilken lott finge jag eljest av Gud i höjden, vilken arvedel av den Allsmäktige därovan?

 Ofärd kommer ju över de orättfärdiga, och olycka drabbar ogärningsmän.

 Ser icke han mina vägar, räknar han ej alla mina steg?

 Har jag väl umgåtts med lögn, och har min fot varit snar till svek?

 Nej, må jag vägas på en riktig våg, så skall Gud förnimma min ostrafflighet.

 Hava mina steg vikit av ifrån vägen, har mitt hjärta följt efter mina ögon, eller låder vid min händer en fläck?

 Då må en annan äta var jag har sått, och vad jag har planterat må ryckas upp med roten.

 Har mitt hjärta låtit dåra sig av någon kvinna, så att jag har stått på lur vid min nästas dörr?

 Då må min hustru mala mjöl åt en annan, och främmande män må då famntaga henne.

 Ja, sådant hade varit en skändlighet, en straffbar missgärning hade det varit,

 en eld som skulle förtära intill avgrunden och förhärja till roten all min gröda.

 Har jag kränkt min tjänares eller tjänarinnas rätt, när de hade någon tvist med mig?

 Vad skulle jag då göra, när Gud stode upp, och när han hölle räfst, vad kunde jag då svara honom?

 Han som skapade mig skapade ju och dem i moderlivet, han, densamme, har berett dem i modersskötet.

 Har jag vägrat de arma vad de begärde eller låtit änkans ögon försmäkta?

 Har jag ätit mitt brödstycke allena, utan att den faderlöse och har fått äta därav?

 Nej, från min ungdom fostrades han hos mig såsom hos en fader, och från min moders liv var jag änkors ledare.

 Har jag kunnat se en olycklig gå utan kläder, se en fattig ej äga något att skyla sig med?

 Måste ej fastmer hans länd välsigna mig, och fick han ej värma sig i ull av mina lamm?

 Har jag lyft min hand mot den faderlöse, därför att jag såg mig hava medhåll i porten?

 Då må min axel lossna från sitt fäste och min arm brytas av ifrån sin led.

 Jag måste då frukta ofärd ifrån Gud och skulle stå maktlös inför hans majestät.

 Har jag satt mitt hopp till guldet och kallat guldklimpen min förtröstan?

 Var det min glädje att min rikedom blev så stor, och att min hand förvärvade så mycket?

 Hände det, när jag såg solljuset, huru det sken, och månen, huru härligt den gick fram,

 att mitt hjärta hemligen lät dåra sig, så att jag med handkyss gav dem min hyllning?

 Nej, också det hade varit en straffbar missgärning; därmed hade jag ju förnekat Gud i höjden.

 Har jag glatt mig åt min fiendes ofärd och fröjdats, när olycka träffade honom?

 Nej, jag tillstadde ej min mun att synda så, ej att med förbannelse begära hans liv.

 Och kan mitt husfolk icke bevittna att envar fick mätta sig av kött vid mitt bord?

 Främlingen behövde ej stanna över natten på gatan, mina dörrar lät jag stå öppna utåt vägen.

 Har jag på människovis skylt mina överträdelser och gömt min missgärning i min barm,

 av fruktan för den stora hopen och av rädsla för stamfränders förakt, så att jag teg och ej gick utom min dörr?

 Ack att någon funnes, som ville höra mig! Jag har sagt mitt ord. Den Allsmäktige må nu svara mig; ack att jag finge min vederparts motskrift!

 Sannerligen, jag skulle då bära den högt på min skuldra, såsom en krona skulle jag fästa den på mig.

 Jag ville då göra honom räkenskap för alla mina steg, lik en furste skulle jag då träda inför honom.

 Har min mark höjt rop över mig, och hava dess fåror gråtit med varandra?

 Har jag förtärt dess gröda obetald eller utpinat dess brukares liv?

 Då må törne växa upp för vete, och ogräs i stället för korn. Slut på Jobs tal.