| 24 Kapitlet |
1 | Men på första veckodagen kommo de, tidigt i själva dagbräckningen, till graven med de välluktande kryddor som de hade tillrett. |
2 | Och de funno stenen vara bortvältrad från graven. |
3 | Då gingo de ditin, men funno icke Herren Jesu kropp. |
4 | När de nu icke visste vad de skulle tänka härom, se, då stodo två man framför dem i skinande kläder. |
5 | Och de blevo förskräckta och böjde sina ansikten ned mot jorden. Då sade mannen till dem »Varför söken I den levande bland de döda? |
6 | Han är icke har, han är uppstånden. Kommen ihåg vad han talade till eder, medan han ännu var i Galileen, huru han sade: |
7 | 'Människosonen måste bliva överlämnad i syndiga människors händer och bliva korsfäst; men på tredje dagen skall han uppstå igen.'» |
8 | Då kommo de ihåg hans ord. |
9 | Och de vände tillbaka från graven och omtalade allt detta för de elva och för alla de andra. -- |
10 | Kvinnorna voro Maria från Magdala och Johanna och den Maria som var Jakobs moder. Och jämväl de andra kvinnorna instämde med dem och sade detsamma till apostlarna. |
11 | Deras ord syntes dock för dessa vara löst tal, och de trodde dem icke. |
12 | Men Petrus stod upp och skyndade till graven; och när han lutade sig ditin såg han där allenast linnebindlarna. Sedan gick han hem till sitt, uppfylld av förundran över det som hade skett. |
13 | Men två av dem voro samma dag stadda på vandring till en by som hette Emmaus, och som låg sextio stadiers väg från Jerusalem. |
14 | Och de samtalade med varandra om allt detta som hade skett. |
15 | Medan de nu samtalade och överlade med varandra, nalkades Jesus själv och gick med dem. |
16 | Men deras ögon voro tillslutna, så att de icke kände igen honom. |
17 | Och han sade till dem: »Vad är det I talen om med varandra, medan I gån här?» Då stannade de och sågo bedrövade ut. |
18 | Och den ene, som hette Kleopas, svarade och sade till honom: »Du är väl en främling i Jerusalem, den ende som icke har hört vad där har skett i dessa dagar?» |
19 | Han frågade dem: »Vad då?» De svarade honom: »Det som har skett med Jesus från Nasaret, vilken var en profet, mäktig i gärningar och ord inför Gud och allt folket: |
20 | huru nämligen våra överstepräster och rådsherrar hava utlämnat honom till att dömas till döden och hava korsfäst honom. |
21 | Men vi hoppades att han var den som skulle förlossa Israel. Och likväl, till allt detta kommer att det redan är tredje dagen sedan detta skedde. |
22 | Men nu hava därjämte några av våra kvinnor gjort oss häpna; ty sedan de bittida på morgonen hade varit vid graven |
23 | och icke funnit hans kropp, kommo de igen och sade att de till och med hade sett en änglasyn, och änglarna hade sagt att han levde. |
24 | Och när några av dem som voro. med oss gingo bort till graven, funno de det vara så som kvinnorna hade sagt, men honom själv sågo de icke.» |
25 | Då sade han till dem: »O, huru oförståndiga ären I icke och tröghjärtade till att tro på allt vad profeterna hava talat! |
26 | Måste icke Messias lida detta, för I att så ingå i sin härlighet?» |
27 | Och han begynte att genomgå Moses och alla profeterna och uttydde för dem vad som i alla skrifterna var sagt om honom. |
28 | När de nu nalkades byn dit de voro på väg, ställde han sig som om han ville gå vidare. |
29 | Men de nödgade honom och sade: »Bliv kvar hos oss, ty det lider mot aftonen, och dagen nalkas redan sitt slut.» Då gick han ditin och stannade kvar hos dem. |
30 | Och när han nu låg till bords med dem, tog han brödet och välsignade och bröt det och räckte åt dem. |
31 | Därvid öppnades deras ögon, så att de kände igen honom. Men då försvann han ur deras åsyn. |
32 | Och de sade till varandra: »Voro icke våra hjärtan brinnande i oss, när han talade med oss på vägen och uttydde skrifterna för oss?» |
33 | Och i samma stund stodo de upp och vände tillbaka till Jerusalem; och de funno där de elva församlade, så ock de andra som hade slutit sig till dem. |
34 | Och dessa sade: »Herren är verkligen uppstånden, och han har visat sig för Simon.» |
35 | Då förtäljde de själva vad som hade skett på vägen, och huru han hade blivit igenkänd av dem, när han bröt brödet. |
36 | Medan de nu talade härom, stod han själv mitt ibland dem och sade till dem: »Frid vare med eder. |
37 | Då blevo de förfärade och uppfylldes av fruktan och trodde att det var en ande de sågo. |
38 | Men han sade till dem: »Varför ären I så förskräckta, och varför uppstiga tvivel i edra hjärtan? |
39 | Sen här mina händer och mina fötter, och sen att det är jag själv; ja, tagen på mig och sen. En ande har ju icke kött och ben, såsom I sen mig hava.» |
40 | Och när han hade sagt detta, visade han dem sina händer och sina fötter. |
41 | Men då de ännu icke trodde, för glädjes skull, utan allenast förundrade sig, sade han till dem: »Haven I här något att äta?» |
42 | Då räckte de honom ett stycke stekt fisk och något av en honungskaka; |
43 | och han tog det och åt därav i deras åsyn. |
44 | Och han sade till dem: »Det är såsom jag sade till eder, medan jag ännu var bland eder, att allt måste fullbordas, som är skrivet om mig i Moses' lag och hos profeterna och i psalmerna.» |
45 | Därefter öppnade han deras sinnen, så att de förstodo skrifterna. |
46 | Och han sade till dem: »Det är så skrivet, att Messias skulle lida och på tredje dagen uppstå från de döda, |
47 | och att bättring till syndernas förlåtelse i hans namn skulle predikas bland alla folk, och först i Jerusalem. |
48 | I kunnen vittna härom. |
49 | Och se, jag vill sända till eder vad min Fader har utlovat. Men I skolen stanna kvar här i staden, till dess I från höjden bliven beklädda med kraft.» |
50 | Sedan förde han dem ut till Betania; och där lyfte han upp sina händer och välsignade dem. |
51 | Och medan han välsignade dem, försvann han ifrån dem och blev upptagen till himmelen. |
52 | Då tillbådo de honom och vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. |
53 | Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud. |